Webbplatser har både en användarvänlig textbaserad adress som kallas för URL, och en nummerbaserad IP-adress. En person som vill hitta en webbplats använder en webbadress, medan datorer använder IP-adresser.

En DNS, Domain Name System, översätter webbadresser till IP-adresser och vice versa. Man kan säga att DNS finns för att förenkla krångliga IP-adresser, så att vi lättare ska komma ihåg dem. Om du exempelvis skriver http://www.e-kommunicera.nu i adressfältet i webbläsaren, skickar datorn en fråga till en DNS-server. DNS-servern översätter adressen till en IP-adress, så att datorn kan hitta dit.

Läs mer på:

https://www.iis.se/docs/dns-internets-vagvisare.pdf

När en dator ansluter till ett nätverk tilldelas den en IP-adress. Den automatiska processen som hanterar detta kallas DHCP (Dynamic Host Configuration Protocol).

Oftast behöver ingen inställning göras. De flesta routrar hanterar detta automatiskt och det går att justera manuellt, men i de flesta fall finns ingen anledning att göra det.

DHCP är tvådelat. Klientsidan och värdsidan, eller client och host. Värdsidan sitter på routern som delar ut IP-adresser. Klienten sitter på datorn som begär IP-adresser från värdsidan och sedan tilldelar den till nätverksanslutningen.

När en dator inte är kopplad till ett nätverk tilldelar DHCP-klienten nätverksanslutningen en slumpmässig IP-adress. Den IP-adressen är oanvändbar eftersom datorn inte är ansluten till ett nätverk. Den slumpmässiga IP-adressen kan vara förvirrande för många användare ser det som att datorn har en normal IP-adress när den i själva verket inte har det.

Bästa sättet att testa sin nätverksanslutning är att pinga sin router. Det kan man göra i kommandotolken genom att skriva:

ping  (IP-adress till din router)

En IP-adress tilldelas varje enhet på ett Ethernetnätverk. Lite som en gatuadress. IP-adressen identifierar nätverksanslutna datorer, och får trafiken att flyta mellan datorer, eftersom var och en av dem har en egen IP-adress.

En IP-adress är uppbyggd av 4 nummer skilda åt med punkter:

exempelvis 192.168.0.1

Varje nummerdel går från 0-255, dvs 1 byte.

I ditt hemnätverk, eller på din arbetsplats, delas din IP-adress troligen ut av en router med något som heter DHCP.

IP-adressen du får på ett lokalt nätverk är en så kallad lokal eller intern IP-adress. Liknande IP-adresser används på Internet för att identifiera domäner och andra resurser. Det är vad vi kallar en extern eller publik  IP-adress.

En router får en publik IP-adress av en Internetleverantör (ISP –Internet Service Provider). Den IP-adressen identifierar nätverket som flera datorer i ett nätverk delar på.

Lokala IP-adresser har ofta formen 192.168.XXX.XXX eller 10.0.XXX.XXX

Den typ av IP adresser vi har pratat om här är den vanliga formen som nyttjas i våra nätverk. Den heter IPv4. IPv4 har en viss begränsning i antalet unika adresser, därför finns nu en ny standard som heter IPv6. Den har betydligt fler adresser, vilket är nödvändigt med tanke på den fart som internet växer med. Det finns 4 294 967 296 unika adresser för IPv4, medan det i IPv6 skulle kunna finnas cirka 5 x 10 upphöjt till 28 IP-adresser för varje individ på jorden. Då skulle du som individ alltså kunna få 50 000 000 000 000 000 000 000 000 000 egna IP-adresser.

Två datorer på samma nätverk kan aldrig ha samma IP-adress.

IP (Internet Protocol) är ett nätverkslager som ansvarar för att leverera paket till nätverksanslutna enheter.

IP-protokollet använder logiska adresser för att hänvisa till specifika enheter, och inte fysiska, så kallade MAC-adresser. Protokollet ARP (Address Resolution Protocol) hanterar konverteringen av IP-adresser till MAC-adresser.

Eftersom IP-adresser består av en nätverksdel och en tjänst-del så är det ett dirigerande protokoll. Det betyder att IP kan förmedla paket till andra nätverk, om värden inte är på det befintliga nätverket. Möjligheten att förmedla paket mellan olika nätverk är IP-protokollets huvudsakliga uppgift. Internet kan definieras som en serie av två eller fler sammankopplade TCP/IP-nätverk, som når varandra genom routing (dirigering).

En byte kan tolkas som en bitsekvens med 8 positioner, där var och en kan ha värdet 1 eller 0. Detta ger 2⁸ = 256 kombinationer.

Hur dessa kombinationer i sin tur ska tolkas bestäms av kontext. Till exempel kan en byte representera ett naturligt tal från 0 till 255, ett heltal eller ett skrivtecken. Se nedan.

Ofta ingår en byte i en större informationsenhet, till exempel så att fyra byte tillsammans står för ett heltal mellan 0 och 4 294 967 295 eller ett skrivtecken.

Exempel på storlekar i en byte:

Meningen "Hej du!" kan exempelvis representeras enligt nedan.

Bit, eller databit, är den minsta representationen av ett tal eller logisk enhet inom digitaltekniken.

Varje bit kan ha två värden/tillstånd, vanligen siffrorna 0 och 1, som fysiskt motsvaras på olika sätt, till exempel av/på i allmänhet, öppen/sluten brytare, släckt/tänd lampa eller låg/hög. Speciella regler och algoritmer finns för att räkna med binärt representerade tal samt för att på olika sätt manipulera annan digitalt representerad data, till exempel text eller bilder. En bit är den minsta beståndsdelen i en byte.

RealtidsTransport Protokollet (eng: Real-Time Transport Protocol), RTP är specificerat för att bära dataströmmar i realtid.

Passande för applikationer som hanterar ljud och/eller video. Idag används RTP oftast ovanpå UDP för att bära telefonsamtal över Internet, även kallat VoIP.

Både SIP och H.323 använder sig av RTP för att bära sina mediaströmmar. RTP har inte till uppgift att sända om tappade paket eller hantera QoS eller CoS.

Transmission Control Protocol (TCP) är ett förbindelseorienterat dataöverföringsprotokoll som används för huvuddelen av all kommunikation över Internet.

TCP tillhandahåller en relativt pålitlig dataström mellan två datorer och används för exempelvis HTTP, FTP och e-post (SMTP, IMAP och POP3). TCP är mindre lämpligt i situationer där dess felkorrigerande egenskaper kan orsaka oönskade fördröjningar, exempelvis i datorspel eller videoströmmar. Där används ofta istället transportprotokollet UDP.

TCP använder sig av det underliggande protokollet IP. IP skickar data i form av paket. Varje paket innehåller en liten mängd data (ofta 1480 bytes), samt information om vilken dator som skickade paketet, och vilken dator som ska ta emot det. IP ger inga garantier för att paket som skickas över nätverket kommer fram, och paket som skickas behöver inte komma fram i samma ordning som de skickades.

När TCP skickar data så delas det upp i lämpliga stycken (så kallade segment), och varje segment skickas i ett eget IP-paket. När IP-paketet kommer fram till mottagaren skickar denna ett ACK-segment tillbaka till sändaren för att bekräfta att data kommit fram. Om sändaren inte fått ett sådant ACK-segment inom en viss tid så antas att datapaketet har försvunnit på nätet och datapaketet skickas om. På så sätt uppnås pålitligheten hos TCP.

För att hantera att IP-paket kan komma fram i oordning använder TCP sekvensnummer. Varje paket som skickas tilldelas ett 32-bitars nummer, och detta används av mottagaren för att sortera de mottagna datapaketen.

TCP innehåller mekanismer som begränsar hur fort data skickas för att inte överbelasta nätet. Varje gång nätverket förlorar ett datapaket så antas detta bero på att det ligger på gränsen för att överbelastas. TCP drar då ned på sändningstakten till hälften av den nuvarande för att undvika att lasta ned nätet ytterligare. När inga datapaket går förlorade ökar protokollet takten igen.

Förenklat kan TCP liknas vid ett telefonsamtal. Man ringer, väntar och lyssnar på signalen och när någon svarar börjar parterna kommunicera, annars får man försöka senare.

Mer infomation:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Transmission_control_protocol

PSTN, public switched telephone network, är det traditionella kopparnätet som analogt överför röstsamtal. 

User Datagram Protocol (UDP) är ett förbindelselöst protokoll i transportskiktet, för att skicka paket över ett IP-nätverk.

Förbindelselöst  betyder att ingen session upprättas mellan sändare och mottagare av protokollet i sig. Sändaren kan alltså inte garantera att mottagaren får paketet. Mottagaren kan heller inte veta att den fått alla paket, eller att den fått paketen i rätt ordning. Jämför med TCP som är ett förbindelseorienterat protokoll.

UDP, till skillnad mot TCP, bidrar knappt med några funktioner mellan nätverksskiktet och applikationsskiktet, förutom portnummer och enklare undersökning av eventuella fel på segmentet. Det sker genom undersökning av kontrollsumman. Om mottagaren upptäcker ett trasigt UDP-segment kastas segmentet bort eller skickas vidare till applikationsskiktet, med en varning. Mottagaren begär i detta fall inte en återsändning av segmentet, vilket det hade gjorts med TCP. Återsändning kan ändå begäras av det program i applikationsskiktet som använder UDP.

Den som skapar ett protokoll som bygger på UDP, måste alltså sköta om och hantera eventuella sessioner och försenade eller borttappade paket. Förutsatt att det behövs. UDP lämpar sig för tillämpningar med krav på snabb överföring, och där ett förlorat paket eller omkastad ordning inte spelar så stor roll. Exempel är IP-telefoni, P2P-nätverk och datorspel. Protokollet kan också användas då sessionshanteringen i TCP inte räcker, och ändå måste hanteras på en högre nivå i applikationen.